Dagtids TV

Kollade på Sjunde Himlen litegrann igår. Fråga mig inte varför, men så blev det.
Kommer anknyta till detta alldeles strax, men först ett sidospår:

Barnskådespelare.
Ett av tecknen på att Djävulen faktiskt existerar är dessa förbannat dåliga barnskådespelare.
Det är ta mig fan i vissa fall bättre att ta in ett tränat djur.
På alla auditions och alla castingar och av alla barn i världen, så lyckas produktionsteamen i 9 fall av 10 välja de absolut bedrövligaste av bedrövliga små snorungar som dyker upp.
Och av alla dessa, så blir ju ett ganska stort antal av dem inte erbjudna någon roll. Och av dessa som inte får något erbjudande, så finns det barn som aldrig någonsin borde få underhålla någon människa i hela världen, inte ens släkt och vänner.

Och dessa barn, som inte borde få ge uttryck åt känslor i något sammanhang, är alltså de som lyckas komma med i serien Sjunde Himlen, som sänds på Femman.
Det är så man vill kräkas när man ser hur barnen i serien försöker övertyga publiken.
Speciellt de två minsta. Varenda ord som kommer ur deras små munnar gör att nackhåren reser sig och magen vänder sig.
Det är så man vill hoppa in genom TVn och ta barnen i nackskinnen och skicka dem tillbaka ner i helvetets avgrund, där de en gång kläcktes.

Nog grinat.

Skolan går som en dans (så här långt) och livet i övrigt är kantat av rosenblad och hundvalpar.
Lite smolk i bägaren är att min bättre hälft mår så dåligt med jämna mellanrum. Smolk för att hon förtjänar att må som den prinsessa hon är (fjäsk lönar sig i längden!).
Älskar mina sambos. Båda två!

Spillde även kaffe över Josefines favoritfilt idag, så nu gäller det att vara ninjig i tvättstugan innan hon hinner komma hem och lukta på eländet.
Förlåt.